Kolumni
25.02.2016

Platser i limbo

Teksti:
Fanny Malmberg

Det finns områden, platser, byggnader som en dag blir tomma och efter det bortglömda i åratal. Det är lite som att de tappat sin värdighet och “faller utanför” det etablerade samhället. Industriområden kan lätt uppleva ett sådant här statusskifte, då t.ex. delar av en verksamheten flyttar bort och kvar blir enorma komplex som inte har en funktion längre. Men det händer att vanliga bostadshus får samma öde.

I Åbo finns det många gamla hus som bara står, år efter år. Hus som har en känd arkitekt, som har en historia, som är skyddade av museiverket men som inte längre duger att bo i. De hamnar i ett limbo – en del av dödsriket som var ett mellantillstånd mellan himmel och helvete, i väntan på något avgörande. 

Limbo är ett osäkert tillstånd som skapar en atmosfär av orolighet. Tomma hus får ofta uppmärksamhet då de ockuperas, uppmärksamheten håller i så länge ockupationen pågår men sedan försvinner byggnaderna från radarn igen. Ibland brinner de plötsligt ner. Men en byggnad står inte tom länge eller konstant, även om den officiellt inte längre kan erbjuda hemskt mycket åt någon. 

Jag fascineras otroligt mycket av tomma byggnader. Utanförskapet gör att områdena lever sitt eget liv och påminner om det förflutna så starkt att det nästan känns som om man stigit in i en annan tidsera då man öppnar dörren till ett gammalt hus. Det finns något spöklikt och magiskt med dem. Jag har ändå aldrig deltagit i en ockupation. Det är för kaotiskt, det är för organiserat, det är för mycket människor. Jag vill höra husen i limbo tala för sig själv. 

Fysiska platser kan vara välkomnande för vissa medan de stänger ute andra. I tätorter finns det alltid hörn som blir lite bortglömda, ställen som tydligt inte är för alla. Som barn fick jag ofta höra att undvika tunnelgångar eller parker på kvällarna. Problemet är att övergivna ställen kan vara för välkomnande för vissa - de lockar till sig det farliga. Så, vem hittar dessa övergivna platser? 

Liksom byggnader som är i limbo, finns det också människor som är det. Människor som fallit utanför och inte har ett skyddsnät. Det ruckel vi ser på dagen blir ett härbärge till natten. Jag har hittat korv- och jogurtpaket i övergivna hus. Böcker, skor. En madrass, kläder. En cykel. Drogsprutor och graffiti. Det talar om ett annat liv på nätterna, som på dagarna känns så avlägset att det är okej att liksom turista på sådana områden som kanske inte är menade för någon.

Skumma platser som lockar till sig skumma typer, och som alla andra undviker, blir en rädslans geografi av tomma hus. Men det avspeglar också samhällets maktstrukturer par excellence: att jag kan turista och få adrenalinkickar av att aldrig veta vad som väntar i de tomma husen, och upptäcka en närvaro av utstötthet, men aldrig möta den ansikte mot ansikte. Som turist kan man fascineras av efterlämningar, som berättar om någons liv. 

Antagligen är det vanligare att tänka att dessa övergivna platser i sig är problemet då de lockar till sig människor som lever vid samhällets yttre skikt. Det känns såklart alltid obehagligt att ha sådana här övergivna ställen i sin närhet, utan att veta vad som pågår med dem, i dem. Men kan använda argument om otrygghet för att åtgärda problem element i den fysiska miljön med till exempell bättre belysning, bättre skötta parker eller genom att riva gamla kåk. 

Men vart tar alla dessa som lever i utanförskap vägen då man river husen? 

Kirjoittaja on Studentbladetin päätoimittaja. Tämä kolumni on osa Tylkkärin ja Studentbladetin juttuvaihtokokeilua.